Min spårträning.

Standard

Screen Shot 2013-04-28 at 7.03.47 PM

Jag tror många nog funderar lite över min spårträning och hur jag egentligen tänker där. Jag kanske inte tränar som alla andra som satsar på att tävla i brukset, men det är inte bara tävling jag är intresserad av. Ni som känner mig vet att jag är en riktig nörd. Jag är så fascinerad av hundens luktsinne och vad som faktiskt är möjligt att lära en hund! Jag började ju min hundträningskarriär med agility, och har sen varit intresserad av lydnad. Lydnaden gillar jag mest för att jag tycker det är fascinerande över hur mycket detaljer man egentligen kan lära hunden och hur det faktiskt går att motivera en hund trots att man själv är tråkig. Men sen blev jag lite sugen på spår och köpte boken ”Spårhunden och Lukterna”. När jag läste den så upptäckte jag hur mycket jag inte visste om spårhundar och dess luktsinne. Det är ju fantastiskt! De citat jag använder mig av här är taget från den boken.

Ofta tror jag vi underskattar vad hundar faktiskt kan lära sig och hur mycket den förstår. Jag anser att det i första hand vi som tränare som begränsar vad vi kan lära hunden, om man inte räknar fysiska hinder då förstås. Jag tror till exempel inte att det behövs ett speciellt täcke, halsband eller något annat för att hunden ska förstå vad det handlar om, och skilja på olika grenar som sök eller spår. Hunden är ju fantastiskt duktig på att läsa små signaler hos oss och vår omgivning, och jag tror det är det enda som behövs. Sedan kan det ju förstås hjälpa och skapa en förväntan med olika arbetstecken. Jag tror det är lite samma när det gäller spåret. ”Antalet receptorceller i det olfaktoriska systemet har beräknats till cirka 200 miljoner hos hund och 6-12 miljoner hos människa” (s. 26). När man tänker på att vi ändå kan känna skillnad på hur olika växter luktar, hur de luktar när det regnar eller är soligt, så är det ju ofattbart hur mycket hunden kan känna. Det är ju ett väldigt outforskat område egentligen, men det som finns pekar alla i samma riktning; hunden är otroligt duktig på att känna och urskilja olika dofter.

Jag vill inte bara kunna spåra i skog med hunden, utan även utforska och fascineras av vad den kan klara av. Utmana både mig och hunden. För jag har ju väldigt stor del i detta. Jag tränar hunden till att spåra som jag vill. ”Det finns en tendens att vara alltför försiktig med hur mycket man vågar påverka hunden i spårträningen. Man brukar säga att det är viktigt att lita på hunden, Problemet är bara att en hund som inte vet vad som förväntas av den är svår att lita på.” (s. 109). Man vet att alla hundar kan spåra, och att alla hundar kan känna otroligt mycket lukter och skilja på dessa, men jag tror också att det är svårt att bara förvänta sig att hunden ska spåra precis det jag vill. Det är därför jag jobbar så mycket med teknik som jag faktiskt gör. Jag tror att lukten är annorlunda på marken där vi satt ner vår fot, än i luften där vinden har flyttat spåret. Ju högre upp, desto mer känns det som att spåret förflyttas. Lär jag då hunden att gå längre ner så borde den kunna hitta rätt mycket lättare. Säkerheten ökar, och där även farten, om motivationen finns. ”När molekylerna kommer upp i luften transporteras de med vinden och kan på kort tid komma ganska långt. […] De här dofterna försvinner ganska fort i jämförelse med dem som avsatts på marken. Dofterna kan även fastna i växtligheten i vindriktningen vilket gör att hunden kanske går lite vid sidan av spåret ibland.” (s.23). När jag tränar hårda spår så finns inte lika mycket växtlighet för spåret att fastna på, och även doftbilden av själva personspåret blir tydligare. Det är ju inte så många andra lukter som tränger fram så som krossad växtlighet, djur, eller omrörd jord. Allting luktar ju! Vi fångar ju bara upp så pass få lukter att det är svårt för oss att skilja på lukt från blåbärsris som är krossat eller inte. Jag tänker också att om hunden lär sig luktbilden just vid marken, så påverkar inte vinden på samma sätt, och börjar man då träna utan liggtid så lär man hunden att bortse från vinden….

Hundar spårar dessutom naturligt helt olika. Rusa och Vazy är/var mer vindinriktade. De gick aldrig naturligt med nosen slickad i marken utan följde gärna luftburen vittring. Det gjorde det ju lite svårt för dem att klara spåra i svårare situationer, med till exempel mycket vind, eftersom vittringen då blåst jättelångt bort. Karma däremot har alltid naturligt gått med nosen mot marken och älskar att följa spår av olika slag. Det är klart lättare att lära en sån hund spåra, som dessutom har hög motivation, inte bara för spåret i sig, men också för belöningen. Med Rusa har det varit svårare, eftersom hennes motivation inte alltid är så lätt att locka fram. Men jag är ändå nöjd med att jag faktiskt kunnat lära henne följa ett spår i kärnan och med en bra teknik. Däremot så kommer alltid motivationen vara ett problem, när hon stöter på svårigheter och blir osäker så gör hon hellre nåt annat än att kämpa. En överslagshandling som att äta gräs, bajs eller skaka på sig. ”Ju högre hastighet desto längre kom man och desto färre växlingar till andra felaktiga spår gjorde hundarna. […] Orsaken är troligen inte mer komplicerad än att en motiverad och spårsäker hund ofta har högre hastighet och intensitet än en mindre motiverad hund, Den motiverad hunden kommer längre i spåret och gör färre misstag just därför att den är motiverad.” (s.152).

Därför bestämde jag mig för att sänka ambitionerna med henne till att klara bruksspår av olika slag. Dock så är det roligt både för henne och mig att ibland göra någon lite utmaning, så det inte blir monotont. Det svåra spåret jag gjorde här om dagen var kanske för svårt och fick Rusa osäker igen, men förhoppningsvis så kände hon sig nöjd att hon hela tiden klarade svårigheterna och faktiskt fick belöning för mödan. Skogsspåret som Lisa gjorde åt mig var inte alls svårt på så sätt, men Rusa klarade det ändå väldigt dåligt. Det kan handla om att hon fick jobba för hårt för belöningen förra gången och kopplade det till spåret i allmänhet och kanske därför inte kände att det var värt det. Men jag måste också ta hänsyn till att hon var väldigt trött, och som jag nämnt tidigare så krävs det väldigt mycket från mig för att få upp motivationen. Jag har inte riktigt hitta det som krävs för att få henne att kämpa det där lilla extra, trots att hon är trött. Inte den motivationen hon har när hon sitter i en timme och stirrar på en fluga till exempel.. Vi har dock gått jättelångt med att hitta bra knappar som jag försöker förstärka så mycket som möjligt. Nu när jag är här så får jag göra det bästa av situationen. Göra det lättare, men utan att det blir tråkigt, och jobba mig uppåt igen. Vi får se vid nästa spår om det kommer gå bättre, annars får jag lägga upp någon ny plan. Kanske var det bara en dålig dag, och då har vi ju inget problem.

Med Karma däremot så kan jag ha mycket högre ambitioner, för hon har motivationen att kämpa oavsett vad som händer. Där slår det nästan över lite åt andra hållet; att det blir för roligt. Men det kan vi jobba på, utan problem!

Jag följer planen i boken vilket är ungefär så här:

Steg 1. Raka korta spår på hårt underlag utan liggtid. Stanna när hunden går från spårkärnan enligt mina kriterier (bestämt att hon får gå några dm från kärnan). Använda koppel för att underlätta för hunden (den kommer inte så långt bort att den inte kan lösa situationen). Bara följa med när hunden själv hittar tillbaka till spåret.

Steg 2. Hon klarar 100 m på hårt underlag med bra teknik. Då börjar vi träna andra underlag och olika liggtider. Sen övergångar mellan underlag. Tekniken ska vara densamma oavsett underlag och underlagsbyten.

Steg 3. Börjar träna vinklar på olika sätt. Variera spåren mycket när det gäller både tid och underlag. Måste tänka på att hunden själv måste lösa situationen och att man inte saktar in just innan vinkeln.

Steg 4. Blandar steg 2 och 3 till längre spår.

Steg 5. Lägg på störningar på kortare spår.

Steg 6. Vi börjar med att hon ska leta upp spåret enligt ”solfjäder pricipen”. Också med olika avstånd från spåret.

Steg 7. Börja med lina och ge hunden mer frihet. Låta hunden jobba mycket längre ifrån mig och fortsätta vara noga och inte slarva med teknik samt andra delar.

Steg 8. Börja med okända spår.

 

Som ni ser är planen rätt lång. Och det är klart det inte är gjort på en dag! Jag låter gärna Karma bli lite äldre när jag startar än att hetsa på och komma så långt som möjligt på så kort tid som möjligt. Men det är just för att jag vill lite mer…. Vi är nu på steg 2 och måste jobba vidare ganska mycket där. Men det är ju inte bara Karma som ska tränas, utan jag med. Så det är klart vi kommer göra mycket misstag som gör att vi kommer få hålla på längre än vad det skulle ha tagit för en erfaren förare att ta sig igenom alla stegen.

 

Men nu har ni fått en liten förklaring till varför jag gör som jag gör. Jag vet att det kan verka konstigt, och är ju som sagt lite annorlunda. Men ack så spännande!

En reaktion på ”Min spårträning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s